Vi gick på glaciär. Trots att det regnade så var det fint ändå, isen var blå som Vicks, halstabletten, på en del ställen. Andra var bruna och svarta av sten och smuts. I sex timmar var vi ute och vandrade upp, ner och genom tunnlar. Skönt att slinka ner i hotpools (som vi slapp gräva fram på en strand!).
Queenstown! Världens adrenalinhuvudstad. Här firade vi Marias födelsedag. Hon blev ju så gammal så gammal som tjugotvå ;). Helt otroligt, hon ser ju inte ut att vara en dag över arton! Nog om åldern... Hon blev väckt med rim, muffin, ljus och sång. Sen stod Bungyjump på schemat! Med en hög puls begav vi oss mot Nevis Bungy, 134 meter. Efter en svettig bussresa kom vi fram till stället vi skulle hoppa. Maria var skräckslagen och Julia nästan lugn som en filbunke. Vi fick på oss en sele och åkte ut i en cabinbana högt över en flod. Här gick det snabbt. Efter att ha fått på sig all utrustning vi behövde så var det bara 1,2,3... hopp! Ingen av oss tvekade en sekund. Jag, Julia, hoppade först och kom upp gråtandes... vet ej om tårarna var av skräck, chock eller lycka. En blandning förmodligen. Ännu mer skräckslagen efter att ha sett mig hoppa var det Marias tur. Hon däremot blev exalterad, mer lugn än innan och pepp på att hoppa igen! Ascoolt var det helt enkelt! Sen blev det ut och fira att vi överlevde. En galen kväll som vanligt när vi två är inblandade. Punkt slut.
Sen behövde vi lite lugn och ro så vi begav oss till Milford Sound. Vägen dit var magnifik. Höga snöklädda berg låg som en kuliss framför och bakom oss med de blåagröna sjöarna vid dess fötter. Förstår ni? Sinnessjukt vackert. Vi cruisade runt på en båt och såg vattenfall och sälar.
Allt för den här gången. Nu har vi två veckor på oss att ta oss upp mot Christchurch där vi ska lämna Joey. Inget planerat, vad som helst kan hända. Stay tuned, vår radio gör det inte så vi fortsätter att lyssna på Phil Edwards.
